De första veckorna

Nämen hej. Det tog ett tag innan jag orkade ta tag i uppkoppling och inkoppling av min dator med svenska bokstäver. Men jag har skrivit lite under tiden, så här kommer ett mastodontinlägg. Nästa uppdatering kommer inte dröja lika länge, promise.

9 januari 2007
De sa i ”Världens modernaste land” att svenskar är väderfixerade. Det är inget mot hur vädermaniska man är här i Australien. Och man förstår dem ju – landet har ju alla tider tvingats leva i symbios med vädret för att överleva. Värmeböljor, skogsbränder och översvämningar är normaltillstånd och på samma sätt är snack om vädret det normala samtalsämnet. Alla vet hur många grader det förväntas bli eller var de senaste skogsbränderna härjar.

När vi landade för en vecka sedan klev vi rakt ut i en 35-gradig värmevägg. Trötta, smutsiga och iklädda plyschbrallor (jag), långärmat (bebisen) och tjockbrallor (pappan) var det minst sagt lite av en värmechock. ”Don’t worry” sa man till oss. Det är en cool change på väg in. I tre dagar pratades det om den där kallfronten överallt. En dag satt vi på ett café med våra long blacks (= svart kaffe utan krusiduller) och den energiske caféägaren muttrade bittert ”where’s that cool change?” till en av sina anställda. Samma eftermiddag kom den och vi andades bokstavligen ut. Den där tryckande hettan försvann på en gång och luften blev genast mer andningsbar. De senaste dagarna har vädret varit som svensk högsommar – kallt i skuggan och varmt i solen. Jag fubbade igår och smörjde inte in mig med solskyddsfaktor 30 eftersom det inte verkade nödvändigt. Jag brände givetvis näsan efter typ 20 minuter.

Nu visste vi ju vad vi gav oss in på: jag skulle säga att värmen är en av de tre främsta anledningarna till att vi valde att spendera en del av föräldraledigheten här nere. Vi sa det redan under vår första resa hit, ungefär ”när vi har ett barn kanske vi ska spendera en del av föräldraledigheten här nere?”. Två år senare är vi här.

Den hittills enda nackdelen med värmen är att Bobo fick sitt livs första feber pga den. Eller, han kan ju lika gärna ha plockat upp någon smitta på planet eller fått feber som direkt reaktion på vända-på-dygnet-rutinen som vi satte igång med, men feber har han haft. Väldigt oroande just eftersom han varit så frisk hittills och det är svårt att läsa sitt barns signaler när de plötsligt är så annorlunda. Men, peppar peppar, efter lite medicinering, bara flaskmat för att ge vätska i värmen och långa sovstunder är han nu frisk. Det verkar hittills som att idag kan bli dagen då han är tillbaka på sin vanliga matrutin. Sovrutinen har han redan knäckt: han däckar vid 19.00 och vaknar omkring 06-07 morgonen efter. Hela familjen är vakna en stund omkring 04.00 eller så eftersom jetlaggen av någon anledning sätter in precis då. Vad är klockan hemma då? Ca eftermiddag tror jag.

11 januari 2007
Igår badade vi i havet för första gången. Bobo satt i sin vagn och kollade på. För överbeskyddande och svenska som vi är skyddar vi honom från solen hela tiden, samtidigt som inhemska ungar kutar omkring nakna omkring oss. Fast alla har solhattar och starkt solskydd, det ser man inte minst på de vita små kropparna eftersom krämen lägger ett skyddande vitt lager ovanpå alltihop. Det här skyddar Bobo från solen: solskyddsfaktor 30 för barn, kortärmad bomullsbody, solhatt och ett särskilt UV-skydd som spänns över vagnen. Första dagen sa vår kompis att ”he’s so protected from the sun it’s not even funny”. Och det var han nog, för när vi kom tillbaka från vår korta promenad var han helt genomsvettig, så nu har vi lärt oss att inte ha långärmat på honom i den mest akuta värmen.

Men nog om väder och värme nu. Det är inte ens så jobbigt som det kanske verkar när man läser det här, det har mest handlat om att hålla Bobo sval och lycklig. Vi vuxna hanterar det riktigt bra och igår kändes samma 38 grader som förra veckan som ingenting alls.

Vi bor inneboende hos våra kompisar men från och med i morgon ska vi få låna en egen lägenhet på samma gata. Området ser på utsidan ut att bara rymma industrier men när man promenerar omkring märker man att det finns ganska många gator som denna där industritomter varvas med privat boende. Det låter stökigt men är riktigt coolt, jag ska visa er en bild på vår grannbyggnad någon dag: en hög silo där man tidigare förvarade spannmål. Numera har det något med lokala bryggeriet Victoria Bitter, VB i folkmun, att göra men jag är lite osäker på vad.

Ikväll ska vi försöka komma iväg på utomhusbion i de botaniska trädgårdarna som ligger på promenadavstånd. De visar en film varje kväll under hela sommaren och vi har pratat om att gå dit i flera dagar nu. Igår visades ”Snakes on a plane”, en film jag inte skulle ha sett under normala omständigheter, så när jag fick välja mellan en pubkväll och den där bion så valde jag kalla den kalla ölen. Men ikväll visas Glastonbury, en film som jag verkligen vill se, så då gör vi ett nytt försök. Bobo får sova i vagnen men för säkerhets skull tar vi med hans hörselskydd.

Annars har vi inte så många konkreta planer ännu. Vi ska åka till Sydney om ett tag. Jag vill hinna med några konserter. Vi bor t ex bara några minuter från The Corner Hotel som är en av stans främsta livescener. Jimmy håller långsamt på att förvandlas till australiensare (dvs: han har lärt sig reglerna för cricket) och ska gå på en match nu på fredag cricket. Bobo ska lära sig att krypa (det är så himla nära, han ställer sig upp på knä nästan själv nu).

Vi har pratat lite löst om att åka någon annanstans också, t ex Tasmanien eller kanske t o m Nya Zeeland som inte ligger nära men kan vara väl värt att besöka när vi nu ändå är på den här sidan jordklotet. Jag skulle vilja åka inåt landet också, eller uppåt guldkusten och ännu längre men tänker att det kanske blir för mycket för Bobo. Vi får se helt enkelt, kanske stannar vi bara här.

13 januari 2007
Vi gick på bion den där kvällen. Och det kan ha varit det mysigaste vi gjort tillsammans på länge. Namnet ”Moonlight cinema” antydde att filmen skulle börja när solen gick ner så vi var på plats omkring åtta. På en lummig kulle mitt inne i de botaniska trädgårdarna hade ett område hägnats in och ett hundratal sällskap satt redan utportionerade på sina picknickfiltar och bean bags. Överallt snacksades det på vin, ostar, färska bär, sallader, chips osv. Mot slutet av kvällen spred sig en sötaktig doft av marijuana ovanför några av filtarna. En tjock gubbe bredvid oss rökte cigarr. Vi nöjde oss med en flaska vitt.

När solen går ner här blir det kolsvart. Inte som svenska sommarkvällar då det som mörkast är lite halvdunkelt sådär. Så inom 45 minuter hade ljuset gått från lågt stående solorange till nattsvart himmel. I bakgrunden lyste citys skyskrapor. Precis när solen försvann började parkens alla fladdermöss att komma fram från sina gömställen och en stund var hela solnedgången svartfläckig av fladdermöss.

Filmen var helt okej, inte mer. Visst, ”Glastonbury” är ett intressant tidsdokument över festivalkultur, men ändå ett rätt haltande sådant. Till exempel var musikinslagen märkligt frånvarande; för varje roligt klipp på någon gammal hippie, konservativa antifestivalare eller en 90-talsmänniska hög på E spelade de ny musik i stil med unkna Scissor Sisters eller David Gray. Jag hade väntat mig äldre eller mer tidlösa artister än så. Antar att det har med rättigheter att göra eller så finns det helt enkelt inte tillräckligt mycket gammalt, filmat material att hämta ifrån. Jag har inte läst på men jag tror att de som gjort filmen är unga och har ett nutidsperspektiv på hela festivalen. Hur som helst var den bestående känslan dels ett sjukt festivalsug, dels ett uppgivet ”jag är för gammal för det där”.