Framme i Melbourne

Konstigt nog har vi redan varit framme lika lang tid som sjalva resan tog: ett och ett halvt dygn. Men precis som det kan kannas nar man ar bakfull eller har jobbat natt, kanns det nu som att sjalva flygandet (bytena, sittsovandet etc) aldrig har hant. Det kanns som vi har dromt det. Vi mar hur som helst jattebra och borjar sakta men sakert arbeta oss in i den har konstiga dygnsrytmen.

Bast av allt mar var harliga unge. Aven om han ar trott som vi andra och har konstanta svettroda rosor pa kinderna sa ar han precis som vanligt. Inte en enda gang under de 24 flygtimmarna klagade han. Tvartom verkade han mer tillfreds an nagonsin - han sov t ex igenom nastan varje start och landning och flirtade hejvilt flygvardinnor och medpassagerare (inklusive en arg italiensk man som satt i stolen bredvid mig London-Hong Kong. Jag var livradd.).

Det ar valdigt varmt och det ar val det enda orosmomentet: hur man ska fa bebisen att ma sa bra som mojligt. Vi vuxna har ju liksom valt den har svettklibbiga tillvaron, men inte han. Losningen hittills har varit sa lite klader som mojligt, stanna inne da det ar som varmast (=seneftermiddag) och oppet fonster + flakt pa natten.

Bilder kommer sen. Nu ska vi strax borja forbereda kvallens grillfest.