Tidsoptimism är mitt mellannamn

Med trefyra dagar kvar tills vi åker plockar jag en sen kväll fram symaskinen. Tänker att vi behöver en ny skötväska till paraplyvagnen, Bobos kusin måste ha en matchande napphållare och jag själv måste sy in en massa sommarkläder. Men saken är att jag kunde gjort det här tidigare, jag har planerat för alla syprojekt utom napphållaren i flera veckor nu, och man kan ju tycka att de kunde ha genomförts lite tidigare. Inte nu när hela hemmet är en provisorisk resväska - överallt ligger små högar med mentala sorteringsprioriteringar. Att lägga ner i resväskan, ta ner i källaren, inte glömma när jag träffar Tove, varfan-ska-det-här-få-plats, och så vidare.

När klockan hade passerat midnatt och jag satt där och sprättade (naturligtvis, inget sytillfälle utan min vän sprättkniven) tänkte jag att det är så typiskt mig själv. Alltid tidsoptimist men också alltid klar när det väl gäller. För även om jag hyperventilerar lite vet jag ju innerst inne att det kommer ordna sig, när taxin kommer och hämtar oss på tisdag är det jag som står i givakt med smartpackade väskor. På paraplyvagnen kommer en vacker svartvit skötväska att hänga (bara jag hinner köpa kantband i tid för det hade jag visst inte hemma).

Kanske borde jag sluta blogga och göra mig och bebisen i ordning för kvällens happening: efterjobbet-drinkar med Johanna och Jessica. Och eftersom jag är den som har en bebis och en barnvagn med mig så har jag fått välja ställe. Låt oss hoppas att Rival blir ett bra val!

Julhelgen 2006

Min pappa, som också är Bobos morfar, fyller på juldagen. Det gör att julen hos oss alltid varar i två dagar and I love it. För även om vi kör en avslappnad jul och att termen "inte så många julklappar i år" verkligen funkar så gillar jag att hänga omkring familjen i så långa portioner som möjligt.

Grymma föräldrahemmet innehöll den här julhelgen mina två föräldrar, mina tre yngre syskon, min låtsasbror, en systerson och en hund. Och så min lilla familj förstås.



Ungefär det här hände på julafton: grötfrukost, sen en sväng för att träffa Bobos farbröder och kusiner, inget Kalle Anka (för hur många gånger har man inte sett det?) sen tillbaka hem till stora ombonade huset där vi åt julmat och så småningom delade ut julklappar. Det var andra året vi körde med Secret Santa-system och jag tror alla var lika nöjda som jag. Jag gav min syster ett ugglehalsband från Urban Outfitters och fick ett ansiktsbehandlings-kit av min mamma.

Min son sov igenom nästan hela paktetöppningen och när han vaknade var han måttligt intresserad av själva paketen. Förutom snörena förstås. Han fick hur som helst bara skitbra grejer; mest sommarkläder inför resan och leksaker.



Sen chillade vi mest hela kvällen. Vi spelade min efterskottsfödelsdagspresent, sällskapsspelet Retro som var riktigt kul. Särskilt rolig var däremot inte Borat som vi kollade sen. Men mer om det på annan plats.

Nu börjar det

Jag har skrivit på nätet i olika former i sex år. Men sedan jag hittade bloggformatet har jag ägnat mig mer och mer åt nischade betraktelser och mindre åt det där privata. Just nu har jag ett trängande behov av att få skriva av mig; vardagsfunderingar, minnesanteckningar och inte minst en sorts logg över min älskade bebis utveckling.

För det är ju smidigt att familj och vänner kan följa lilla barnets framtåg i soliga parker på andra sidan jorden. Om en dryg vecka åker vi till Australien och den här sidan är platsen där vi uppdaterar er alla om vad som händer.