Vi undvek Australian Open under den första veckan eftersom det var så galet varmt, jag tror att rekordet hamnade på 41-42 grader. Under de dagarna stannade vi inomhus så mycket vi kunde och passade bland annat på att se några utställningar. Men andra tennisveckan gick vi till arenorna och hade en väldigt rolig (och sval) dag. Till att börja med var det väldigt barnvänligt så Bobo kunde hänga med in överallt. Vi kollade bland annat på matchen mellan Haas och Nalbandian och en legendarmatch mellan Pat Cash och Mats Wilander inkl bihang. Mellan de olika matcherna hängde vi på caféer och gräsplättar och lekte. Perfekt familjeouting!
Helgen som just varit spenderade vi i Geelong som många anser vara en av Australiens tråkigaste städer. Men efter vår mysiga feelgoodhelg måste jag säga att jag tycker gott om stan, även om det var sällskapet som gjorde det. Våra vänner har precis flyttat ner från Sydney och tillsammans gjorde vi en skön, somrig turisthelg. Vi körde längs kusten, stannade och badade, åt lyrr-luncher och softade rent allmänt. En dag besökte vi den årliga regattan i hamnen och hängde bland båtarna med en bekant. Om vi hinner ska vi absolut åka ner igen, den gången för en tur längs den klassiska Great Ocean Road som vi visserligen redan besökt en gång men den här gången skulle vi kunna göra det i vår egen takt och dessutom övernatta någonstans på vägen.
Bobos sjumånadersdag kom med buller och bång kan man säga. För inom loppet av den senaste veckan har han börjat göra följande: krypa som en kommandosoldat, säga da-da, få sin tredje tand och som kronan på verket... vinka! Han vänder och vrider på sina händer, tittar på dem och böjer dem upp och ner. Om man vinkar åt honom härmas han och vinkar tillbaka. Vi smälter så klart.
Så inte undra på att han är lite sliten och har spenderat flera dagar med feber och hosta. Dagtid är han lika glad och bra som vanligt, nattetid är han dock som en ilsken liten tasmansk pungdjävul som bara vill äta och sova. Ni läste rätt, han äter på nätterna igen, vilket är skitjobbigt för oss vuxna eftersom han slutade med det precis innan vi åkte hit. Tror det beror på att flaskmaten här är lite annorlunda, kanske inte lika mättande, så vi försöker proppa honom full dagtid för att undvika nattmat. Det positiva är dock att vi lär oss en massa om vad som är gott och bra för vårt barn och det känns väldigt lyxigt att kunna bjuda honom på mjuka färska frukter och grönt som mango, persikor, bananer och avocado.
Apropå Tasmanien förresten; i morgon åker vi dit. Och nästa vecka är det äntligen dags för Sydney. Nu ska jag (som också är förkyld) logga ut och sova. Hoppas ni alla har det bra, kram hej!
29 januari 2007
20 januari 2007
Några bilder (2)
Bobo på en bar i St Kilda. Vi spenderade en hel dag i solen fast i skuggan och satt här och planerade kvällens middag (pastasallad med chorizo) samtidigt som barnet snackade med förbipasserande. Sen slängde han sin napp överbord. Här visste vi inte att kvällen skulle sluta med att vi åt pubmiddag eftersom våra vänner drabbats av akut magsjuka.
Den här bilden vet jag inte så mycket om annat än att det är när min man, i sällskap med 78 624 andra, kollar en endagsmatch i cricket mellan Australien och England.
Vi köpte en gåstol på billighetsvaruhuset Dimmey’s. Det går väl inte direkt i racerfart när han kör på heltäckningsmattan men när han är på fastare underlag kan han åtminstone förflytta sig bakåt.
Det här är vårt andra besök på Moonlight Cinema och Bobo leker på en filt i väntan på att ”Thank you for smoking” ska börja. Fast det vet inte han förstås. Samtidigt som solen går ner, filmen börjar och fladdermössen lämnar sina träd somnar han i sin vagn. Eller, det tog ju några turer upp och ner för gräsklädda kullar innan han väl slocknade, och efter det var jag genomblöt av svett. Förra veckans luftfuktighet gjorde att man svettades på ställen man inte trodde möjliga, t ex ovanpå ögonlocken.
På vägen hem från utomhusbion och vi gjorde några fattiga försök till ”Melbourne by night”. Eftersom vi inte fick till det med vår kamera kom vi fram till att man kan googla just Melbourne by night för att få den rätta känslan. Av precis samma anledning brukar jag sällan ta bilder på turistattraktioner, man kan ju lika gärna köpa färdiga vykort av dem som att ta taffliga bilder själv.
Missa inte nästa avsnitt: Bobo går på Australian Open. Inom kort: vi firar nationaldagen "Australia Day" utanför stan.
Den här bilden vet jag inte så mycket om annat än att det är när min man, i sällskap med 78 624 andra, kollar en endagsmatch i cricket mellan Australien och England.
Vi köpte en gåstol på billighetsvaruhuset Dimmey’s. Det går väl inte direkt i racerfart när han kör på heltäckningsmattan men när han är på fastare underlag kan han åtminstone förflytta sig bakåt.
Det här är vårt andra besök på Moonlight Cinema och Bobo leker på en filt i väntan på att ”Thank you for smoking” ska börja. Fast det vet inte han förstås. Samtidigt som solen går ner, filmen börjar och fladdermössen lämnar sina träd somnar han i sin vagn. Eller, det tog ju några turer upp och ner för gräsklädda kullar innan han väl slocknade, och efter det var jag genomblöt av svett. Förra veckans luftfuktighet gjorde att man svettades på ställen man inte trodde möjliga, t ex ovanpå ögonlocken.
På vägen hem från utomhusbion och vi gjorde några fattiga försök till ”Melbourne by night”. Eftersom vi inte fick till det med vår kamera kom vi fram till att man kan googla just Melbourne by night för att få den rätta känslan. Av precis samma anledning brukar jag sällan ta bilder på turistattraktioner, man kan ju lika gärna köpa färdiga vykort av dem som att ta taffliga bilder själv.
Missa inte nästa avsnitt: Bobo går på Australian Open. Inom kort: vi firar nationaldagen "Australia Day" utanför stan.
Några bilder (1)
Här kommer några bilder från resan hittills. Har en miljard bilder på vår bebis och typ inga på oss vuxna så därför blir det lite reseminnen ur Bobo-perspektiv. Barnsäkert med andra ord.
Första mellanlandningen. Vi spenderade fem timmar på Heathrow och de flög förbi förvånansvärt snabbt. Vi shoppade lite, åt lite, läste lite och sådär. Vi var lite besvikna över att ha behövt checka in barnvagnen redan i Stockholm eftersom en av anledningarna till att vi köpte den fula paraplyvagnen var att vi skulle kunna ha den med oss åtminstone under det långa stoppet på Heathrow. Nu gick det bra ändå, om jag minns rätt satt han i barnstol en del och låg på golvet (bläk) en del.
Ombord på planet och Bobo väntar på att mamman och pappan ska stuva undan handbagage och sätta sig tillrätta. Här leker han med styrinstrumentet för ombordunderhållningen, den smutsiga telefon slash fjärrkontroll som styr kanalerna som visas på de individuella tv-skärmarna. Vi flög med ett kinesiskt flygbolag och underhållningen var därefter – ganska många amerikanska filmer och tv-program men desto fler kinesiska. Jag såg åtminstone ”Little Miss Sunshine” som jag längtat efter att se.
Elva timmar senare och vi har precis mellanlandat en andra gång (i Hong Kong). Bobo är happy as Larry som vanligt och har här vaknat efter att ha sovit jättelänge på flyget. Trots att det är ganska varmt och fuktigt är han rätt påbylsad – efter så många timmar instängd på ett flygplan var vi alla ganska frusna.
Sista delflygningen (Hong Kong-Melbourne) tog nio timmar. Bredvid oss satt en australiensisk bebis som var lite rädd för oss. På bilden sitter barnen i varsin bassinett, den ”vagga” jag tjatade om så mycket innan resan. Den visade sig inte vara så oumbärlig som jag hade trott eftersom Bobo mest sov i våra famnar ändå, däremot satt han en del i den under vakentiden. När vi närmade oss Australien väckte flygvärdinnorna oss med frågan ”vad vill ni ha till frukost, omelett och bacon eller en kinesisk skaldjursgröt?”. Svårt val, eller hur?
Några dagar in på resan och vi promenerar längs Yarra River i centrala Melbourne. Vi är fortfarande jätterådvilla när det gäller Bobos kläder så han har långärmat på sig. Senare under dagen måste vi av olika anledningar köpa en helt ny outfit på varuhuset Myer och väljer då kortärmat + kortbent.
(Del två är färdigskrivet och kommer inom kort, tar bara sån tid att ladda bilder.)
Första mellanlandningen. Vi spenderade fem timmar på Heathrow och de flög förbi förvånansvärt snabbt. Vi shoppade lite, åt lite, läste lite och sådär. Vi var lite besvikna över att ha behövt checka in barnvagnen redan i Stockholm eftersom en av anledningarna till att vi köpte den fula paraplyvagnen var att vi skulle kunna ha den med oss åtminstone under det långa stoppet på Heathrow. Nu gick det bra ändå, om jag minns rätt satt han i barnstol en del och låg på golvet (bläk) en del.
Ombord på planet och Bobo väntar på att mamman och pappan ska stuva undan handbagage och sätta sig tillrätta. Här leker han med styrinstrumentet för ombordunderhållningen, den smutsiga telefon slash fjärrkontroll som styr kanalerna som visas på de individuella tv-skärmarna. Vi flög med ett kinesiskt flygbolag och underhållningen var därefter – ganska många amerikanska filmer och tv-program men desto fler kinesiska. Jag såg åtminstone ”Little Miss Sunshine” som jag längtat efter att se.
Elva timmar senare och vi har precis mellanlandat en andra gång (i Hong Kong). Bobo är happy as Larry som vanligt och har här vaknat efter att ha sovit jättelänge på flyget. Trots att det är ganska varmt och fuktigt är han rätt påbylsad – efter så många timmar instängd på ett flygplan var vi alla ganska frusna.
Sista delflygningen (Hong Kong-Melbourne) tog nio timmar. Bredvid oss satt en australiensisk bebis som var lite rädd för oss. På bilden sitter barnen i varsin bassinett, den ”vagga” jag tjatade om så mycket innan resan. Den visade sig inte vara så oumbärlig som jag hade trott eftersom Bobo mest sov i våra famnar ändå, däremot satt han en del i den under vakentiden. När vi närmade oss Australien väckte flygvärdinnorna oss med frågan ”vad vill ni ha till frukost, omelett och bacon eller en kinesisk skaldjursgröt?”. Svårt val, eller hur?
Några dagar in på resan och vi promenerar längs Yarra River i centrala Melbourne. Vi är fortfarande jätterådvilla när det gäller Bobos kläder så han har långärmat på sig. Senare under dagen måste vi av olika anledningar köpa en helt ny outfit på varuhuset Myer och väljer då kortärmat + kortbent.
(Del två är färdigskrivet och kommer inom kort, tar bara sån tid att ladda bilder.)
14 januari 2007
De första veckorna
Nämen hej. Det tog ett tag innan jag orkade ta tag i uppkoppling och inkoppling av min dator med svenska bokstäver. Men jag har skrivit lite under tiden, så här kommer ett mastodontinlägg. Nästa uppdatering kommer inte dröja lika länge, promise.
9 januari 2007
De sa i ”Världens modernaste land” att svenskar är väderfixerade. Det är inget mot hur vädermaniska man är här i Australien. Och man förstår dem ju – landet har ju alla tider tvingats leva i symbios med vädret för att överleva. Värmeböljor, skogsbränder och översvämningar är normaltillstånd och på samma sätt är snack om vädret det normala samtalsämnet. Alla vet hur många grader det förväntas bli eller var de senaste skogsbränderna härjar.
När vi landade för en vecka sedan klev vi rakt ut i en 35-gradig värmevägg. Trötta, smutsiga och iklädda plyschbrallor (jag), långärmat (bebisen) och tjockbrallor (pappan) var det minst sagt lite av en värmechock. ”Don’t worry” sa man till oss. Det är en cool change på väg in. I tre dagar pratades det om den där kallfronten överallt. En dag satt vi på ett café med våra long blacks (= svart kaffe utan krusiduller) och den energiske caféägaren muttrade bittert ”where’s that cool change?” till en av sina anställda. Samma eftermiddag kom den och vi andades bokstavligen ut. Den där tryckande hettan försvann på en gång och luften blev genast mer andningsbar. De senaste dagarna har vädret varit som svensk högsommar – kallt i skuggan och varmt i solen. Jag fubbade igår och smörjde inte in mig med solskyddsfaktor 30 eftersom det inte verkade nödvändigt. Jag brände givetvis näsan efter typ 20 minuter.
Nu visste vi ju vad vi gav oss in på: jag skulle säga att värmen är en av de tre främsta anledningarna till att vi valde att spendera en del av föräldraledigheten här nere. Vi sa det redan under vår första resa hit, ungefär ”när vi har ett barn kanske vi ska spendera en del av föräldraledigheten här nere?”. Två år senare är vi här.
Den hittills enda nackdelen med värmen är att Bobo fick sitt livs första feber pga den. Eller, han kan ju lika gärna ha plockat upp någon smitta på planet eller fått feber som direkt reaktion på vända-på-dygnet-rutinen som vi satte igång med, men feber har han haft. Väldigt oroande just eftersom han varit så frisk hittills och det är svårt att läsa sitt barns signaler när de plötsligt är så annorlunda. Men, peppar peppar, efter lite medicinering, bara flaskmat för att ge vätska i värmen och långa sovstunder är han nu frisk. Det verkar hittills som att idag kan bli dagen då han är tillbaka på sin vanliga matrutin. Sovrutinen har han redan knäckt: han däckar vid 19.00 och vaknar omkring 06-07 morgonen efter. Hela familjen är vakna en stund omkring 04.00 eller så eftersom jetlaggen av någon anledning sätter in precis då. Vad är klockan hemma då? Ca eftermiddag tror jag.
11 januari 2007
Igår badade vi i havet för första gången. Bobo satt i sin vagn och kollade på. För överbeskyddande och svenska som vi är skyddar vi honom från solen hela tiden, samtidigt som inhemska ungar kutar omkring nakna omkring oss. Fast alla har solhattar och starkt solskydd, det ser man inte minst på de vita små kropparna eftersom krämen lägger ett skyddande vitt lager ovanpå alltihop. Det här skyddar Bobo från solen: solskyddsfaktor 30 för barn, kortärmad bomullsbody, solhatt och ett särskilt UV-skydd som spänns över vagnen. Första dagen sa vår kompis att ”he’s so protected from the sun it’s not even funny”. Och det var han nog, för när vi kom tillbaka från vår korta promenad var han helt genomsvettig, så nu har vi lärt oss att inte ha långärmat på honom i den mest akuta värmen.
Men nog om väder och värme nu. Det är inte ens så jobbigt som det kanske verkar när man läser det här, det har mest handlat om att hålla Bobo sval och lycklig. Vi vuxna hanterar det riktigt bra och igår kändes samma 38 grader som förra veckan som ingenting alls.
Vi bor inneboende hos våra kompisar men från och med i morgon ska vi få låna en egen lägenhet på samma gata. Området ser på utsidan ut att bara rymma industrier men när man promenerar omkring märker man att det finns ganska många gator som denna där industritomter varvas med privat boende. Det låter stökigt men är riktigt coolt, jag ska visa er en bild på vår grannbyggnad någon dag: en hög silo där man tidigare förvarade spannmål. Numera har det något med lokala bryggeriet Victoria Bitter, VB i folkmun, att göra men jag är lite osäker på vad.
Ikväll ska vi försöka komma iväg på utomhusbion i de botaniska trädgårdarna som ligger på promenadavstånd. De visar en film varje kväll under hela sommaren och vi har pratat om att gå dit i flera dagar nu. Igår visades ”Snakes on a plane”, en film jag inte skulle ha sett under normala omständigheter, så när jag fick välja mellan en pubkväll och den där bion så valde jag kalla den kalla ölen. Men ikväll visas Glastonbury, en film som jag verkligen vill se, så då gör vi ett nytt försök. Bobo får sova i vagnen men för säkerhets skull tar vi med hans hörselskydd.
Annars har vi inte så många konkreta planer ännu. Vi ska åka till Sydney om ett tag. Jag vill hinna med några konserter. Vi bor t ex bara några minuter från The Corner Hotel som är en av stans främsta livescener. Jimmy håller långsamt på att förvandlas till australiensare (dvs: han har lärt sig reglerna för cricket) och ska gå på en match nu på fredag cricket. Bobo ska lära sig att krypa (det är så himla nära, han ställer sig upp på knä nästan själv nu).
Vi har pratat lite löst om att åka någon annanstans också, t ex Tasmanien eller kanske t o m Nya Zeeland som inte ligger nära men kan vara väl värt att besöka när vi nu ändå är på den här sidan jordklotet. Jag skulle vilja åka inåt landet också, eller uppåt guldkusten och ännu längre men tänker att det kanske blir för mycket för Bobo. Vi får se helt enkelt, kanske stannar vi bara här.
13 januari 2007
Vi gick på bion den där kvällen. Och det kan ha varit det mysigaste vi gjort tillsammans på länge. Namnet ”Moonlight cinema” antydde att filmen skulle börja när solen gick ner så vi var på plats omkring åtta. På en lummig kulle mitt inne i de botaniska trädgårdarna hade ett område hägnats in och ett hundratal sällskap satt redan utportionerade på sina picknickfiltar och bean bags. Överallt snacksades det på vin, ostar, färska bär, sallader, chips osv. Mot slutet av kvällen spred sig en sötaktig doft av marijuana ovanför några av filtarna. En tjock gubbe bredvid oss rökte cigarr. Vi nöjde oss med en flaska vitt.
När solen går ner här blir det kolsvart. Inte som svenska sommarkvällar då det som mörkast är lite halvdunkelt sådär. Så inom 45 minuter hade ljuset gått från lågt stående solorange till nattsvart himmel. I bakgrunden lyste citys skyskrapor. Precis när solen försvann började parkens alla fladdermöss att komma fram från sina gömställen och en stund var hela solnedgången svartfläckig av fladdermöss.
Filmen var helt okej, inte mer. Visst, ”Glastonbury” är ett intressant tidsdokument över festivalkultur, men ändå ett rätt haltande sådant. Till exempel var musikinslagen märkligt frånvarande; för varje roligt klipp på någon gammal hippie, konservativa antifestivalare eller en 90-talsmänniska hög på E spelade de ny musik i stil med unkna Scissor Sisters eller David Gray. Jag hade väntat mig äldre eller mer tidlösa artister än så. Antar att det har med rättigheter att göra eller så finns det helt enkelt inte tillräckligt mycket gammalt, filmat material att hämta ifrån. Jag har inte läst på men jag tror att de som gjort filmen är unga och har ett nutidsperspektiv på hela festivalen. Hur som helst var den bestående känslan dels ett sjukt festivalsug, dels ett uppgivet ”jag är för gammal för det där”.
9 januari 2007
De sa i ”Världens modernaste land” att svenskar är väderfixerade. Det är inget mot hur vädermaniska man är här i Australien. Och man förstår dem ju – landet har ju alla tider tvingats leva i symbios med vädret för att överleva. Värmeböljor, skogsbränder och översvämningar är normaltillstånd och på samma sätt är snack om vädret det normala samtalsämnet. Alla vet hur många grader det förväntas bli eller var de senaste skogsbränderna härjar.
När vi landade för en vecka sedan klev vi rakt ut i en 35-gradig värmevägg. Trötta, smutsiga och iklädda plyschbrallor (jag), långärmat (bebisen) och tjockbrallor (pappan) var det minst sagt lite av en värmechock. ”Don’t worry” sa man till oss. Det är en cool change på väg in. I tre dagar pratades det om den där kallfronten överallt. En dag satt vi på ett café med våra long blacks (= svart kaffe utan krusiduller) och den energiske caféägaren muttrade bittert ”where’s that cool change?” till en av sina anställda. Samma eftermiddag kom den och vi andades bokstavligen ut. Den där tryckande hettan försvann på en gång och luften blev genast mer andningsbar. De senaste dagarna har vädret varit som svensk högsommar – kallt i skuggan och varmt i solen. Jag fubbade igår och smörjde inte in mig med solskyddsfaktor 30 eftersom det inte verkade nödvändigt. Jag brände givetvis näsan efter typ 20 minuter.
Nu visste vi ju vad vi gav oss in på: jag skulle säga att värmen är en av de tre främsta anledningarna till att vi valde att spendera en del av föräldraledigheten här nere. Vi sa det redan under vår första resa hit, ungefär ”när vi har ett barn kanske vi ska spendera en del av föräldraledigheten här nere?”. Två år senare är vi här.
Den hittills enda nackdelen med värmen är att Bobo fick sitt livs första feber pga den. Eller, han kan ju lika gärna ha plockat upp någon smitta på planet eller fått feber som direkt reaktion på vända-på-dygnet-rutinen som vi satte igång med, men feber har han haft. Väldigt oroande just eftersom han varit så frisk hittills och det är svårt att läsa sitt barns signaler när de plötsligt är så annorlunda. Men, peppar peppar, efter lite medicinering, bara flaskmat för att ge vätska i värmen och långa sovstunder är han nu frisk. Det verkar hittills som att idag kan bli dagen då han är tillbaka på sin vanliga matrutin. Sovrutinen har han redan knäckt: han däckar vid 19.00 och vaknar omkring 06-07 morgonen efter. Hela familjen är vakna en stund omkring 04.00 eller så eftersom jetlaggen av någon anledning sätter in precis då. Vad är klockan hemma då? Ca eftermiddag tror jag.
11 januari 2007
Igår badade vi i havet för första gången. Bobo satt i sin vagn och kollade på. För överbeskyddande och svenska som vi är skyddar vi honom från solen hela tiden, samtidigt som inhemska ungar kutar omkring nakna omkring oss. Fast alla har solhattar och starkt solskydd, det ser man inte minst på de vita små kropparna eftersom krämen lägger ett skyddande vitt lager ovanpå alltihop. Det här skyddar Bobo från solen: solskyddsfaktor 30 för barn, kortärmad bomullsbody, solhatt och ett särskilt UV-skydd som spänns över vagnen. Första dagen sa vår kompis att ”he’s so protected from the sun it’s not even funny”. Och det var han nog, för när vi kom tillbaka från vår korta promenad var han helt genomsvettig, så nu har vi lärt oss att inte ha långärmat på honom i den mest akuta värmen.
Men nog om väder och värme nu. Det är inte ens så jobbigt som det kanske verkar när man läser det här, det har mest handlat om att hålla Bobo sval och lycklig. Vi vuxna hanterar det riktigt bra och igår kändes samma 38 grader som förra veckan som ingenting alls.
Vi bor inneboende hos våra kompisar men från och med i morgon ska vi få låna en egen lägenhet på samma gata. Området ser på utsidan ut att bara rymma industrier men när man promenerar omkring märker man att det finns ganska många gator som denna där industritomter varvas med privat boende. Det låter stökigt men är riktigt coolt, jag ska visa er en bild på vår grannbyggnad någon dag: en hög silo där man tidigare förvarade spannmål. Numera har det något med lokala bryggeriet Victoria Bitter, VB i folkmun, att göra men jag är lite osäker på vad.
Ikväll ska vi försöka komma iväg på utomhusbion i de botaniska trädgårdarna som ligger på promenadavstånd. De visar en film varje kväll under hela sommaren och vi har pratat om att gå dit i flera dagar nu. Igår visades ”Snakes on a plane”, en film jag inte skulle ha sett under normala omständigheter, så när jag fick välja mellan en pubkväll och den där bion så valde jag kalla den kalla ölen. Men ikväll visas Glastonbury, en film som jag verkligen vill se, så då gör vi ett nytt försök. Bobo får sova i vagnen men för säkerhets skull tar vi med hans hörselskydd.
Annars har vi inte så många konkreta planer ännu. Vi ska åka till Sydney om ett tag. Jag vill hinna med några konserter. Vi bor t ex bara några minuter från The Corner Hotel som är en av stans främsta livescener. Jimmy håller långsamt på att förvandlas till australiensare (dvs: han har lärt sig reglerna för cricket) och ska gå på en match nu på fredag cricket. Bobo ska lära sig att krypa (det är så himla nära, han ställer sig upp på knä nästan själv nu).
Vi har pratat lite löst om att åka någon annanstans också, t ex Tasmanien eller kanske t o m Nya Zeeland som inte ligger nära men kan vara väl värt att besöka när vi nu ändå är på den här sidan jordklotet. Jag skulle vilja åka inåt landet också, eller uppåt guldkusten och ännu längre men tänker att det kanske blir för mycket för Bobo. Vi får se helt enkelt, kanske stannar vi bara här.
13 januari 2007
Vi gick på bion den där kvällen. Och det kan ha varit det mysigaste vi gjort tillsammans på länge. Namnet ”Moonlight cinema” antydde att filmen skulle börja när solen gick ner så vi var på plats omkring åtta. På en lummig kulle mitt inne i de botaniska trädgårdarna hade ett område hägnats in och ett hundratal sällskap satt redan utportionerade på sina picknickfiltar och bean bags. Överallt snacksades det på vin, ostar, färska bär, sallader, chips osv. Mot slutet av kvällen spred sig en sötaktig doft av marijuana ovanför några av filtarna. En tjock gubbe bredvid oss rökte cigarr. Vi nöjde oss med en flaska vitt.
När solen går ner här blir det kolsvart. Inte som svenska sommarkvällar då det som mörkast är lite halvdunkelt sådär. Så inom 45 minuter hade ljuset gått från lågt stående solorange till nattsvart himmel. I bakgrunden lyste citys skyskrapor. Precis när solen försvann började parkens alla fladdermöss att komma fram från sina gömställen och en stund var hela solnedgången svartfläckig av fladdermöss.
Filmen var helt okej, inte mer. Visst, ”Glastonbury” är ett intressant tidsdokument över festivalkultur, men ändå ett rätt haltande sådant. Till exempel var musikinslagen märkligt frånvarande; för varje roligt klipp på någon gammal hippie, konservativa antifestivalare eller en 90-talsmänniska hög på E spelade de ny musik i stil med unkna Scissor Sisters eller David Gray. Jag hade väntat mig äldre eller mer tidlösa artister än så. Antar att det har med rättigheter att göra eller så finns det helt enkelt inte tillräckligt mycket gammalt, filmat material att hämta ifrån. Jag har inte läst på men jag tror att de som gjort filmen är unga och har ett nutidsperspektiv på hela festivalen. Hur som helst var den bestående känslan dels ett sjukt festivalsug, dels ett uppgivet ”jag är för gammal för det där”.
05 januari 2007
Framme i Melbourne
Konstigt nog har vi redan varit framme lika lang tid som sjalva resan tog: ett och ett halvt dygn. Men precis som det kan kannas nar man ar bakfull eller har jobbat natt, kanns det nu som att sjalva flygandet (bytena, sittsovandet etc) aldrig har hant. Det kanns som vi har dromt det. Vi mar hur som helst jattebra och borjar sakta men sakert arbeta oss in i den har konstiga dygnsrytmen.
Bast av allt mar var harliga unge. Aven om han ar trott som vi andra och har konstanta svettroda rosor pa kinderna sa ar han precis som vanligt. Inte en enda gang under de 24 flygtimmarna klagade han. Tvartom verkade han mer tillfreds an nagonsin - han sov t ex igenom nastan varje start och landning och flirtade hejvilt flygvardinnor och medpassagerare (inklusive en arg italiensk man som satt i stolen bredvid mig London-Hong Kong. Jag var livradd.).
Det ar valdigt varmt och det ar val det enda orosmomentet: hur man ska fa bebisen att ma sa bra som mojligt. Vi vuxna har ju liksom valt den har svettklibbiga tillvaron, men inte han. Losningen hittills har varit sa lite klader som mojligt, stanna inne da det ar som varmast (=seneftermiddag) och oppet fonster + flakt pa natten.
Bilder kommer sen. Nu ska vi strax borja forbereda kvallens grillfest.
Bast av allt mar var harliga unge. Aven om han ar trott som vi andra och har konstanta svettroda rosor pa kinderna sa ar han precis som vanligt. Inte en enda gang under de 24 flygtimmarna klagade han. Tvartom verkade han mer tillfreds an nagonsin - han sov t ex igenom nastan varje start och landning och flirtade hejvilt flygvardinnor och medpassagerare (inklusive en arg italiensk man som satt i stolen bredvid mig London-Hong Kong. Jag var livradd.).
Det ar valdigt varmt och det ar val det enda orosmomentet: hur man ska fa bebisen att ma sa bra som mojligt. Vi vuxna har ju liksom valt den har svettklibbiga tillvaron, men inte han. Losningen hittills har varit sa lite klader som mojligt, stanna inne da det ar som varmast (=seneftermiddag) och oppet fonster + flakt pa natten.
Bilder kommer sen. Nu ska vi strax borja forbereda kvallens grillfest.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
