Nästan 14 månader

Om några dar är Bobo fjorton månader och han är mer bedårande än någonsin. Han är ganska fiffig, kan skämta och leka samtidigt som han är rätt bestämd av sig. Mantrat "dä, dä, dä" hör vi hundra gånger dagligen och det innebär oftast att man måste gå fram till något som han pekar på. Han kan göra en betonande variant också: ddddd-ä. Då är något extra viktigt förstår man, exempel på sådant är pappans nya gitarr och olika typer av bilar.

Statusrapport då. På onsdag börjar dagis och han har fått ett brev från dem. "Hej Bobo, välkommen till Bläckfisken...". Jag smälter, han ska få en egen dagisavdelning. Han kan absolut inte gå än och det frustrerar oss. Ungen kryper helt enkelt för bra för att ens vara intresserad. Han tar sig fram på knä eller gående med möbler och väggar som hjälp. Han tar fler och fler fria steg när han blir tvingad men det är som mest fyra-fem stycken på rad eller så. Jag ska fråga pappan, jag vet inte så noga eftersom jag inte är den som har honom dagtid nuförtiden.

Han har åtta tänder, eller är det nio och kan göra alla rörelser till Imse vimse spindel utantill. Skitgulligt! I morse försökte jag köra Prästens lilla kråka men han ville hellre klättra upp för en tråd med fingrarna. Okej då.

Det är inte så farligt att vara ifrån honom på dagarna tycker jag, man får väldigt fina doser av honom ändå på morgnar och kvällar. Älskar att leka med honom på morgonen när han är utsövd och sovrufsig i håret och bara superglad. Och på kvällarna får man bada honom och sjunga och söva. Han gillar mitt potpurri av olika poplåtar.

Just idag har jag längtat så mycket efter honom att jag känt en fysisk smärta i bröstet. Det enda jag haft som ynklig kompensation har varit videosamtal och lite olika sommarbilder i min mobiltelefon. Tänkte att ni kanske också ville se?



Här är vi och badar i Trekanten. Och ja... det ser ju lite suicidalt ut men jag bedyrar att han inte verkar särskilt trött på livet. Han gillar bara vattenpistolen mycket.



Det är skitjobbigt att ha en krypbebis när det regnar så gissa om det var en rätt körig semester? Han vill inget hellre än att krypa omkring och greja men det är så slitande på knän, kläder och skor. Det lustiga är att själv han inte verkar tycka det gör ont att krypa på asfalt eller grus eller stora stenar. Som tur är finns galonisar som gör att han kan krypa rätt obehindrat ändå. Den här bilden togs för en månad sen när "stå själv"-grejen var rätt ny.



Det här är också för nån månad sedan då vi upptäckte att han kunde äta nektarin alldeles själv. Gnaga tills bara kärnan är kvar. Begåvade unge! Nu ska vi bara få honom att äta banan tugga för tugga, inte trycka in hela med en gång.